Vi tror att konsten liksom samhället är en plats för angelägna frågor, där motstridiga åsikter kan existera sida vid sida utan att konsensus nödvändigtvis måste uppnås. Olika konstnärers verk utgör, precis som andra människors påståenden, skilda inlägg i det offentliga samtalet. Detta samtal behöver hållas öppet, tillgängligt och rikt för att ett demokratiskt samhälle ska vara möjligt. Vi ser konsten som en såväl kritisk som poetisk kraft.

Någonstans på vägen mellan flick- och vuxenlivet fick vi lära att det farligaste som finns är att tala om oss själva som kvinnor som inte begärts av män. Oavsett vad som hände oss i livet fick vi aldrig någonsin uttala de orden, inte ens inför oss själva, i de egna tankarna.

Malin Lindroths essä Nuckan vill bryta det tystnadslöftet, tvätta skammen ur
ett epitet som länge har använts för att skambelägga den ofrivilligt ensamlevande, barnlösa, påstått oliggbara kvinnan och återuppfinna henne som civilisationskritiker.

Essän, som publicerades våren 2018, har väckt debatt och starka reaktioner. I Nuckan – epilogen står författaren själv på scenen och gör en nyläsning av boken i ljuset av mottagandet. Den iscensatta läsningen i regi av Cecilia Lagerström rör sig i en formmässig gränstrakt mellan installation, spoken word och performance lecture.

Musiker & komposition: Anna Gustavsson, rörlig bild & rum: Karin Wegsjö.

En första skiss till denna iscensättning gjordes som en gestaltad läsning på Scener & samtal i samband med Bokmässan den 29 september 2018.

Det där man brukar kalla havet är en mobil videoinstallation som ställer frågor om vår rädsla för det främmande. Två unga personer talar om ett okänt föremål som flyter i land. Är det ett hot, en möjlighet eller något de måste göra sig av med? De följs av en tyst spöklik kör av vuxna. Installationen visades första gången på Konstepidemins dag den 2 juni och därefter på Konsthallen Hamnmagasinet i Askersund den 24-29 juli 2018, och kommer att dyka upp på olika platser när man minst anar det. Av Cecilia Lagerström, Johan Rödström och Malin Lindroth. Medverkande: Ellen Rödström, Milou Lagerström Bonde, Johan Svensson, Moa Myrén, Meira Ahmemulic och Georgios Giokotos.

Under våren 2017 arbetade vi med föreställningen Suffering, som undersökte vår tids lidande och bilder av lidande, och som spelades på Atalante i Göteborg i maj 2017. Projektet tog avstamp i det flöde av bilder och beskrivningar av lidande människor som blivit en alltmer vanlig del av det vardagliga mediala flödet. Bilder som ofta är flyktiga, vinklade och tagna på avstånd, och där den lidande saknar röst.